Första dagen på semestern och mitt knä känns ok. Det gör inte ont längre, men det är lite ostabilt. Jag ska vänta lite till innan jag börjar med att träna upp det. Imorgon bär det iväg till Bosnien och Kroatien, det ska bli sååå härligt! Jag längtar efter sol och värme, tror det kommer göra susen för min skada i baksidan och i knät också 
.
Jag har köpt två böcker av Paulo Coelho (surprise) som jag ska ha med mig. Perfekt att läsa på beachen!
När jag vaknade i morse så kände jag mig trött och utvilad på samma gång. Det har varit skitmycket på jobb de senaste veckorna och äntligen igår, sista dagen på jobbet, kändes det under kontroll! Det var det som behövdes för att jag skulle känna mig lugn när jag så lämnade kontoret igår em.
However, när jag vaknade i morse och satte mig på sängkanten så började jag att gråta! (?) Varför nu detta? Jag förstod ingenting. Jag grät och grät, stackars min sambo, han var ju helt frågande. Han frågade varför jag grät och jag svarade att jag inte visste, för det visste jag verkligen inte. Jag är inte en person som har nära till tårar måste jag säga. Det är klart, jag gråter mer och lättare nu än när jag var tjugo, men ändå inte speciellt mkt. Jag vet också att det är bättre att gråta om man känner att det är på gång än att hålla det inne. Att gråta är en förlösande känsla. Jag antar att det var all stress som släppte på en gång och min kropp reagerade på detta sätt.
..men jag vet ju inte exakt, -någon som har en annan teori?
